Mina vänner,,,,
Nästa fredag är det dags för Boxerfest, och det ska bli jääääävligt kul! Vi ska vara på vadtorp och det börjar shejpa till sig bra nog med folk nu,,, roligt folk dessutom! Det kan fan sluta hur som helst på den där jävla festen =))))
Hahahaha,,,, ska bli jävligt kul att se alla gå the walk of shame till jobbet på måndagen =))
Verkar jävligt busigt alltihopa iaf =)
Igår när jag slutade for jag hem och hämtade Siri, sen till Misan där jag klippte henne och Maria. Efter det drog jag och Jenny en repa och sen hem och mös ner mig i soffan.
Upp i morse igen, hämtade upp the tube och drog mot jobbet,,,, och här är jag nu,,,, och väntar intensivt på att få gå hem =)
Ikväll blir det lugna bananer, ska försöka hämta lite målarfärg så jag kan börja måla köksmöblerna, sen tapetsera där någon dag, förmodligen söndag eller måndag. Roligt blir det iaf =)
För övrigt då:
Ja, jag hoppas också att den väntade dyker upp snart. Fast jag tror jag letar lite för mycket just nu, tittar extra överallt så jag inte ska missa något,,, när jag egentligen borde bara luta mig tillbaka och njuta av tiden. Men jag känner sån stress över barn,,, jag vill ju ha många barn jag,,, och let´s face it,,, man blir ju inte yngre direkt. Men jag hoppas att talesättet "man är inte äldre än man gör sig" verkligen är sant.
Jag har vänner som är helt underbara, som finns där i vått och torrt, jag blev påminnd om det idag, och jag blir lika varm och glad i magen varje gång jag får en sån uppenbarelse.
När det var som jobbigast i mitt liv, fick jag en dikt, som jag i normala fall hade dömt ut direkt, men då fastnade den i mitt hjärta, och den har varit kvar där sen dess.
Jag vill tillägna den till dom som står mig närmst, dom som jag verkligen kan räkna som närmaste vänner, dom som ser mig även när jag inte syns, jag är ganska säker på att ni vet vilka ni är:
Fotspår i sanden
En natt hade jag en dröm.
Jag drömde att jag gick längs stranden i sällskap med gud.
På himlen flammade scener ur mitt liv.
För varje scen observerade jag två fotspår i sanden.
Ett par tillhörde mig själv, det andra tillhörde gud.
När den sista scenen ur mitt liv passerade framför mig såg jag tillbaka på fotspåren.
Jag såg att många gånger under min levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.
Jag märkte också att det var under dom svåraste och mest ensamma perioderna i mitt liv.
Jag blev förbryllad över detta och frågad gud varför.
"Herre, du sa en gång att om jag beslutade mig för att följa dig så skulle du alltid gå med mig.
Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig när jag behövde dig som mest".
Gud svarade:
"Mitt kära barn. Jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande.
Under dom svåraste perioderna,
där du ser endast ett par fotspår,
då bar jag dig.
Till Er.
