The blogg of Pruttan

Jaha,,, nu är det alltså en vecka efter operationen. För precis en vecka sedan, tisdag natt, då jag gick och la mig bloggade jag med dödsångest, nu är det värsta över och jag är hemma igen.
Jag hade nog lite föööör rosade tankar om operationen faktiskt, jag trodde jag skulle kunna ringa och berätta hur bra det gått redan på onsdagkväll, och att jag definitivt skulle vara hemma på fredagen =)
Riktigt så blev det inte.

När jag vaknade efter operationen trodde jag att jag var döende,,,, har nog ALDRIG mått så dåligt i hela mitt liv,,,, det gjorde ont precis överallt, jag var uppblåst av koldioxid, lungorna sprängde, magen värkte, armarna var fulla av nålar och slangar och även så munnen och näsan var fulla av slangar.Jag mådde illa som satan och försökte hela tiden spy, och DET är inte skönt när man är nyopererad i magen ska jag tala om. Första natten på IVA var också ett rent helvete. Vaknade varannan timme och var kissnödig, och eftersom man måste upp fick dom varje gång koppla loss mig från alla slangar, hjälpa mig med gåstol till toaletten, bara för att upptäcka varje gång att jag inte kunde kissa. Sen tillbaka och koppla ihop mig med allt igen. Sen när jag sov slutade jag andas hela tiden så det var rabalder hit och rabalder dit. Efter det följde dagar av illamående och allmänt skitmående,,, blev jätteledsen när jag aldrig fick åka hem men hade nog inte klarat av det heller när jag tänker efter.
Så jag kom hem i söndags,,, Erik, Jenny och Frekdrik kom och hämtade mig, och höll mig sen sällskap hela första kvällen hemma. Jätteskönt.
Sen har Erik varit helt underbar och hjälpt mig med allt man kan tänka och varit med mig ta mig satan hela tiden sen jag kom hem. Oändligt tacksam är jag.

När jag kom upp till hudik vägde dom mig och jag hade gått ner sju kilo med modifastet! Superglad blev jag!
Jag har inte vägt mig än efter operationen, tänkte göra det imorgon men skulle tippa på att jag kanske gått ner typ tio kilo med dom sju inräknade då. Pontus sa idag att det syntes på mig iaf, så det var ju kul.
Det som är jobbigast nu är att jag inte får i mig allt jag ska äta. Får i mig kanske hälften. Och att jag fortfarande har ont. Och att det är ett rent HELVETE på nätterna när jag ska försöka somna på rygg. Igår natt var jag helt grinfärdig för jag kunde inte somna, tack wedin för att du pratade med mig tills jag var helt slut.
Men det är bara att kämpa på,,, jag tror och hoppas att det kommer att kännas bättre för var dag som går,,, och att jag till slut kommer att få i mig det jag ska äta. Men så klart, man hinner säkert ångra sig tusen gånger till,,, det har jag förresten redan gjort. Men det är då det gäller att tänka några månader framåt, och tro att det då kommer att kännas som att det allt var värt det.
Men jag gör ALDRIG mer än frivillig operation. Inte en chans.

Nu ska jag försöka hitta en någolunda skön ställning i sängen så jag kan somna en stund.

Ha det gott alla.